Long time no hear!

Oj oj oj vad länge sedan det var som jag skrev här! Vad kan skyllas på? I stort sett ingenting. Men nu är det nu, som ett barnprogram hette för något år sedan, så då är det bara att köra på.
Julen står för dörren och snön håller nästan på att tina bort. Inte för att jag egentligen älskar snö, men visst är det vackert när allt är vitt? Och så länge det inte var mer än det var, så gör det inget. Det jag inte gillar, är när det bara tokvräker ner precis när jag ska ut och köra bil, till eller från jobbet! Men om det håller upp sisådär ett par timmar innan, då hinner ju plogbilarna få undan snön från motorvägen där jag ska befinna mig. Och då.... får det gärna faktiskt snöa lite så här i december.
Framför allt hoppas jag på en vit jul. Det blir liksom lite bättre julstämning då. Skinkan smakar godare, glöggen upplevs som både hetare och kryddigare. Pepparkakorna knaprigare. Ja, ni fattar.
Idag jobbar jag, fastän det är lördag. I morgon också. Just nu är det dock lite paus, är alldeles väldigt mätt efter lunchen. Sedan är det bara att ta i igen några timmar. Får hoppas att jag har möjlighet att glida hem lite tidigare än vanligt, så hinner jag köra dottern till ett kalas (annars får hon och lilla pappsen ta bussen och det är ju betydligt krångligare för dem).
Nu. Jobb.

Vitkål...

... är riktigt, riktigt gott. Och nyttigt. Och billigt. Och lätt att tillaga på ett smarrigt sätt. Det har helt enkelt blivit min nya favoritgrönsak, som fått vara lunch de senaste tre dagarna. Strimla en lagom bit, fräs upp i stekpannan i bara pyttelite smör eller olja, krydda med lite salt och peppar. En sked sweet chilisås och voilà! Mums filibabba!
Vad jag tycker mindre om är att jobba kväll. Vilket jag gör denna vecka. När det blåser (läs: stormar) som det gjort nu ett tag är det mindre lustigt att ge sig ut vid 22-tiden för att promenera till parkeringen där bilen står. Efter det väntar en halvtimmes färd innan jag är hemma. Det trista är att eftersom ungarna ska till skolan så gäller det att ändå gå upp vid 6.30-tiden på morgonen. Så när klockan närmar sig tio på kvällen är jag ordentligt trött.
Hösten har verkligen kommit på allvar nu, tror jag. Det är egentligen inte jättekallt i luften, men blåsten sänker temperaturen rejält.
Kul ändå är att jobbet just nu känns ganska roligt, till skillnad från för några dagar sedan då jag tyckte det mesta var riktigt trist.
Och så längtar jag efter att gå ut och slå klackarna i taket - det var himla längesen! Visserligen fanns det möjlighet till det i senvåras, men jag känner att jag har vuxit ifrån firmafester, vilket det var frågan om i detta fall. Eller vuxit ifrån... det kanske bara är så att jag helt enkelt inte pallar bli så väldigt påstruken som man nästan måste vara för att tycka att en firmafest är kul? För visst är det oftast alldeles för mycket sprit i dessa sammanhang? Eller är det bara jag som tycker det?

Gene Kelly-läge

Idag hade filmen "Singin' in the rain" kunnat spelas in här utanför fönstret till min arbetsplats. Det regnar, nej förresten, det TOKREGNAR! Jag glädjer mig åt mitt kloka val imorse, nämligen det att ta tåget istället för bilen. För en av mina stora fasor är att hamna på en väg som plötsligt försvinner under ett hav av vatten. Och så blir det ju emellanåt när det regnar så som det gör just nu.
Kanske blir just dagens regn det som förlöser hösten? För nu har vi haft tropisk klibbvärme länge, länge och inte för att jag längtar efter höstrusket, men jag längtar bort från klibbet.
För övrigt har jag, tror jag, tagit mig i kragen äntligen. Var ute i söndags och promenerade nio kilometer och avrundade med att springa ytterligare en kilometer. En hel mil alltså! Träningsvärken sitter fortfarande i.
Men viktigast av allt: Kvällarna avslutas in med vin. För visst är det väldigt, väldigt gott och boxen med härligt vitt står i kylen och stirrar på mig varje gång jag öppnar kylskåpsdörren. Men jag bara blänger tillbaka och tänker att "jo där kan du stå tills på fredag i alla fall". För det är ju vinet som ger mig alla rullsingar på midjan, som skapar mina volanger, som ger mig muffinsformer...
Håll tummarna för att jag ska klara det! För nu håller det inte längre att bara öka och öka. Det enda jag vill öka nu är kontrollen och även öka längden på mina löpturer! Både i tid och distans! Lättare sagt än gjort. Men som min PT sagt: Den bästa löprundan är den som blir av. Så sant som det är sagt.

Skärpning, basta!

Nu måste jag ta mig själv i den berömda kragen. Se till att få rutin på träningen. Se till att gå ner några kilon i vikt (hur i hela friden går det till? de bara kommer smygande, hela tiden...). Se till att helt enkelt få lite styrsel på saker och ting.
Fick bannor av min PT, min personlige tränare. Nja, jag är inte lyxigt försedd med en s.a.s. riktig personlig tränare - men jag är så lyckligt lottad att jag har en människa som uppriktigt bryr sig om och som coachar mig mejlledes. Kommer med små glada tillrop, ibland med lite spets.
Han har koll på min träningsdagbok, som just nu inte är särskilt mycket att skryta med. Vilket egentligen är superfånigt! För när jag väl är ute så är det helt fantastiskt! Jag gillar ju att känna svetten rinna längs rygg och ansikte, och jag gillar känslan av att komma tillbaka efter en schysst runda, stretcha, kolla tiden, mäta hur lång sträcka jag tillryggalagt och inte minst - hoppa in i duschen och sedan byta till gosiga myskläder.
Jag vet inte om det är så att jag tappat sugen helt enkelt. Det är för mycket att tänka på. Pappa och hans vacklande hälsa upptar mycket av min tanketid. Jobbet tar också en del energi - både när man är där och när man är hemma. Vaknar ofta mitt i natten av att jag kommit på en fantastisk idé och bara måste stiga upp och kladda ner den på ett papper innan jag glömmer. Annars blir resten av natten ett sammelsurium av nästan-sömn/nästan-vaken, för att jag bara ligger och tänker på den där grejen som jag ju måste komma ihåg...
Och så det där med vikten. Den bara ökar och ökar. Och jag som hade kommit så långt med min viktnedgång för några månader sedan! Nu är det som att "ja vad spelar det för roll om jag tar några chips, jag är ju ändå så fet?". Jag vet att detta sätt att fundera är oerhört destruktivt och plågande - jag måste ändra på det. Men chips är så gott...
Frågan är vad jag ska göra. Jag måste ta mig en ordentlig funderare på vad jag egentligen vill.

Solsken!

Åh ljuva sommar! Fortfarande kvar, ljus, varm, med en lätt, lätt anstrykning av förhöst. Frågan är: Har vi haft brittsommar än - eller kommer den?
Och så är det de allra sista dagarna som tågresenär, åtminstone såvitt det ser ut just nu. Sommarkortet på Skånetrafiken har sparat många res-slantar åt mig. Värdefullt, inte minst med tanke på att bilen just nu är på service inklusive fix av ett par grejor utöver det (hjullager och tändkabel). STOR service, 12000-mila, vilket betyder en himla massa tusenlappar som går åt. Jag har till och med fått ringa till VW-kortet - som gör att jag kan dela upp betalningen på sex gånger, tack och lov - och haft dem att höja min kredit. Vilket de gjorde utan några som helst krusiduller, turligt nog. Hade jag stött på motstånd där så vet jag inte vad jag hade gjort! Har ingen lust att börja tulla på sparkapitalet - det ska jag ju använda i höst när vi åker till Tunisien!
Bilen kommer i alla fall att bli i fint skick. Och inte är det väl egentligen konstigt att ett hjullager är slitet och en tändkabel oxiderad när bilen faktiskt rullat nästan 12000 mil?? Jag tycker inte det.... Han är en riktigt fin bil!

På benen

Ja då är man tillbaka i tjänst igen. Sedan några dagar. Har till och med hunnit passera en helg - som innehöll besök på Tivoli i Köbenhavn. Det var sig precis likt. Dyrt, men dejligt. Ungarna rockade loss på en mängd olika karuseller. Själv minns jag allra bäst att jag numera är bekant med chokladmjukglass. Rekommenderas! Mumsigt!
Annars är det numera tydligt att sommaren är på återgång. Tokvärmen har lämnat oss, tokregnet har kommit. Det finns vissa illasinnade själar som påstår å det bestämdaste att hösten är kommen. Så vill definitivt inte jag uttrycka det. Snarare är det alltså så att sommaren är på väg bort. Vilket inte betyder att hösten är här. I mitt tycke...
För fortfarande är det inte kallt, jacka känns för det mesta onödigt och sandalerna funkar ännu.

Nu vet jag

Nej, jag hade nog egentligen inte tråkigt på jobbet. Jag var på väg att bli sjuk. Vilket jag är nu, sedan igår. Gick hem från jobbet strax efter lunch på tisdagen, kändes motigt att behöva sitta och skaka på ett tåg - vad skönt det hade varit att ha bilen just igår! Då hade man bara dundrat hem längs motorvägen en liten stund och vips hade man varit hemma. Nu fick det bli tåg och därpå följande cykeltur i tokvärme.
Vete katten vad det rör sig om. Förkyld? Tja, lite grann. Huvudvärk? Tja, lite grann. Ledvärk? Tja... ja du fattar. Lite så där smådassig i största allmänhet, precis som jag känt mig nu några dagar men igår blev det för mycket att sitta på jobbet och bara liksom vara på halvfart.
Sov en hel del igår eftermiddag. Idag har jag också vilat, men tog bara en liten lur på förmiddagen.
Något roligare blev det förstås när jag fick mess från Partypinglan! Hon har det toppenbra på resan, med massor av sol och gott vin. Härligt! Jag ser fram emot när de kommer hem så jag kan få höra alla detaljer.
Tänk att man knappt orkar något alls när man är krasslig. Därför får det bli punkt här för idag.

Tristess men också lite nöjd

Är uttråkad på jobbet, trots att jag egentligen har roligt. Och så saknar jag Partypinglan som är utomlands på semester!!
Lägg därtill att jag är irriterad på en kollega, som gång på gång röjer att hon oftast pratar innan hon tänker.
Nöjd är jag däremot med att jag och familjen nu är inne på andra veckan med strukturerat ätande. Hur då? Jo genom att jag varje söndag gör upp en veckomatsedel. Så vet vi precis vad som ska käkas varje dag och man kan storhandla och ha allting hemma. Bara att komplettera emellanåt med grönsaker och mjölk och frukt och sådant som inte funkar att lagra för längre.
Det underlättar fantastiskt mycket! Annars har ju den klassiska frågan varit "Vad ska vi äta idag?" och så morrar man lite för att det är ens egen tur att handla middagsmat. Fantasin tryter när man känner sig lite stressad, det är en sak som är säker.
Men nu - nu sitter man på söndagen och bestämmer att på måndagen är det något med köttfärs, tisdagen soppa, onsdagen fisk och så vidare. Väldigt praktiskt. Som vanligt kan jag tacka Partypinglan för idén! Hon har gjort så länge och det funkar alltid bra.

Slutsemestrat

Vilket sätt att börja första dagen på jobbet efter fyra veckors semester! Det var mycket kämpigt att stiga upp ur sängen i morse, och nästan ännu svårare att skaka liv i minstingen som måste vara på fritids ett par veckor.
Och så tänkte jag ju passa på att åka tåg några veckor nu - Skånetrafiken har ju sitt suveränt förmånliga Sommarkort och varför inte utnyttja tillfället? Tänkte jag och hade ambitionen att ta ett tåg några minuter i åtta, så att jag i god tid skulle kunna vara framme på jobbet till 8.30 när jag börjar.
Ha! Vilket skämt! Lämnade tjejen på fritids cirka 7.45 = icke en chans att hinna med det tilltänkta tåget. Nästa avgång var bara några minuter senare, även detta var utsiktslöst att hinna med. Resultat: Fick ta en avgång som förde mig till jobbet med trekvarts försening.... Det hade inte behövt bli riktigt så sent om det inte varit för att tåget var försenat med tjugo minuter. Typiskt, va?
Nåväl. Efter ungefär tre minuter på jobbet kändes det som om jag aldrig någonsin varit ledig i hela mitt liv. Samtidigt kul att vara tillbaka. Men hade jag fått välja - så hade jag lätt valt att vara hemma ytterligare några veckor. Inte minst för att hela familjen skulle kunna vara ledig tillsammans - något sådant existerar inte denna sommar, tyvärr. Å andra sidan - kliché kliché - man får vara glad för att man har ett jobb att ha semester från, eller hur?

Semestern snart slut

Sorgligt men sant. Nu är det bara några futtiga timmar kvar av semestern. Men den har varit härligt avslappnande och med fantastisk värme! Så icke att jag klagar! Fast vad hände med alla planer på småutflykter med kidzen? Jo det kan jag berätta här och nu: Av dessa planer blev det bara grus... Fast vi har varit och badat några gånger, så klart. Rätt så skönt har det också varit att faktiskt inte göra en himla massa Bara För Att Man Är Ledig!! Semester betyder väl ändå en slags rättighet att slappa och ta det lugnt? Jag tycker det i alla fall.
Eftersom världen består av en mängd i-landsproblem grunnar jag - och gruvar jag mig för - just nu på huruvida det blir lätt eller svårt att hitta en parkeringsplats när jag kommer till jobbet på måndag. Torsdag till lördag (idag) har nämligen staden jag jobbar i invaderats av bland annat en mängd marknadsknallar. Samma var läget i fjol, fast då arbetade jag när detta årliga evenemang inföll, och jag kommer tydligt ihåg att staden fortsatte vara i kaos åtminstone till mitten av veckan efter att jippot egentligen var slut.
Men men. Det löser sig. Får väl stå ut med att kanske betala för parkeringen, vilket jag inte behöver annars.

Från plåga till pang!

Egentligen gillar jag katter skarpt. Föräldrarna hade en när jag var yngre, det var dessutom jag som tvingade dem att ta hand om den. Kattstackarn, som då inte var mer än källing, strosade omkring ute vid sommarstugan och såg mager och tufsig ut. Den gillade att få ett par mosade köttbullar, en skiva falukorv och en skål mjölk. Slickade sig nöjt om nosen, lade sig tillrätta i soffan och började spinna, allt medan den putsade tassarna och öronen.
Det var bara några dagar kvar av sommarlovet och strax dags att fara hem. Katten, en svart-vit bonnakatt vars päls snabbt såg mer glänsande ut då den fick näring dagligen, trivdes. Inte visste hon att min mamma definitivt inte avsåg att låta kissemissen följa med till huset när sommarsejouren var över. Eller visste hon? För det var nämligen henne som katten tydde sig till, strök längs benen på henne, jamade så där gulligt och innerligt: "Ta hand om mig är du snäll".
Fast det var först när jag hotade att stanna kvar i sommarstugan tillsammans med katten - hellre skulle vi tillsammans leva på vatten och bröd(smulor) än att jag skulle låta djuret bli kvar och gå en säker svältdöd till mötes! Hur kunde vi lämna henne? Nu när vi låtit henne tro att hon var välkommen att bo hos oss?
Både jag och katten slapp vatten- och brödsmuledieten. Väl hemma i huset fick vår nyaste familjemedlem till och med ett namn och blev raskt mammas - och pappas - favorit.
Så egentligen gillar jag katter.
Men de senaste tre, fyra åren har jag svängt i min uppfattning. Varför? Jo, det kan man tacka flera av grannarna för. Tydligen kan man inte bara ha en katt - man måste ha flera stycken. Och vi vet ju hur det är med katter... det hör till deras natur och jag tror till och med att de har en lagstadgad rätt att springa vilt omkring precis hur de vill!
Och på frågan "var vill de springa vilt omkring?" kan jag med lätthet svara: Här hemma på vår tomt. Till vår stora fasa. Vi har helt enkelt fått hägna in baksidan av huset för att undvika framför allt kattherrars förkärlek för att märka revir här. Stanken av kattpiss har stundtals legat så tät och tjock, även inne i huset (inte för att någon har varit här inne och "märkt", utan för att stanken tränger igenom allt!), att jag känt mig redo att flytta till ett höghus, helst minst femte våningen, allt för att slippa denna vidriga lukt.
Vi har lagt ut mängder med pengar, inte bara på staket/stängselanordningar, utan på numera miljömässigt förbjudna sprayer som syftar till att skrämma bort fyrbeningarna.
Stanken är en sak. Skrikandet en annan. På frågan "men visst jamar väl katterna bara i mars?" kan jag å det bestämdaste svara: Nej, de jamar precis hela j-a tiden. Helst på nätterna när vanligt icke-pälsbeklätt folk ämnar sova för att vara i fin form inför stundande dag.
Katter i mängd och kubik har strukit förbi utanför husknuten och medelst ihärdigt och högljutt jamande annonserat sin ankomst och närvaro. Värstingen är en svart hona, förvildad, som ser ut att ha diskbråck och dessutom vara halt. Resultatet, förmodligen, av mångårig kattinavel på området. Låt mig gissa att hennes mamma var syster till sin pappa som gjort det med sin lillebror som i sin tur.... Ja, det kanske inte är helt logiskt beskrivet, men ni fattar vinken...
Numera är värstingen historia. I förmiddags hördes ett högt PANG. "En ballong?" tänkte jag först, men slog det ur hågen eftersom en liten ballong knappast hörs så mycket. "En pangad badboll?" var min nästa tankemässiga gissning.
En annan granne kom springande, tittade sig förvirrad omkring och försökte utröna var ljudet kommit ifrån.
Ytterligare en granne gav mig svaret en stund senare. Kommunjägaren hade plockat fram "sina resurser", siktat väl och tryckt av.
Jag tackar. Och hoppas att inte värstingen har en kompanjon som bara väntat på sin chans att få ta över just detta området. Som fortsätter jamandet.
Jag tackar och håller tummarna för att nattsömnen hädanefter ska få vara sömn och inte insomnia.

Dator och dotter = bra kombination?

"Mamma, när jag spelade så tryckte jag och plötsligt bara stängdes datorn av". En mening jag har hört alltför många gånger. Det där med datorer är för mig något som ger upphov till väldigt kluvna känslor. Dels gillar jag dem, de är fantastiska arbets- och nöjesredskap. Dels gör de mig frustrerad, för jag vet ju inte riktigt vad jag ska göra om någon konstig dialogruta dyker upp eller om de börjar bete sig på ett något annorlunda sätt än vanligt.
Jag vill inte gå så långt att jag kallar mig själv teknikfientlig, tvärtom, men jag vet mina begränsningar. Det pinsamma - eller hur man ska se det - är att om det behövs hjälp med datorn här hemma, då ropar vi på sonen. Som kommer ilande, trycker på olika knappar i varierande kombinationer, och vips så brukar det lösa sig. Och då står man där och känner sig lite fånig och framför allt tämligen inkompetent. Samtidigt oerhört stolt - över sonen som trots sin ringa ålder (snart fjorton) fixar det där som jag själv inte klarar av.
Men det där med att datorn plötsligt bara stängs av, för att dottern helt enkelt tycker det är roligare att sitta i vårt sovrum och spela spel på vår dator, det gör mig lite knäckt. Orolig för att nästa gång som det hela inträffar, blir den gång som gör att datorn vägrar och bara visar en svart bakgrund med vit text, två simpla ord: Fatal error.
Jag vet precis hur det ser ut, för det har hänt. Då hade vi gjort misstaget att kolla vår mejl på nyårsafton. Som om vi helt hade glömt bort alla varningsord om att aldrig någonsin öppna datorn på nyårsafton - för det finns ju en hel del elaka idioter som sprider en massa otäckheter som bara ligger och gonar sig och väntar på att det magiska datumet ska infinna sig, så att virusen kan aktiveras och få datorerna - värddjuren - att kollapsa.
Datorer är underbara så länge de fungerar!
Döttrar, visserligen bara i singularis här hemma, är däremot underbara mest hela tiden. Faktiskt.

Glädje och irritation

Så underbart skönt att jag i morse äntligen kom ut på en joggingtur igen! Inte jättelångt, usel tid, men ändå så väldigt, väldigt härligt. Känslan av att komma hem efter en tur, stänga av tidtagaruret, pusta och stretcha och sedan hoppa in i duschen, är fantastisk.
Mindre fantastisk är däremot känslan av att telefonen inte funkar. Det gör mig riktigt irriterad! Det är tredje gången denna vecka som telefonen (den fasta) inte fungerar.... att betala abonnemangskostnad känns mer och mer överflödigt.
I övrigt anser jag inte precis att Karthago bör förstöras - däremot får gärna värmen vara kvar några dagar till!!

Pingelkväll modell lugn

Igår samlades Kamratklubben Partypinglorna - för ovanlighetens skull ackompanjerad av respektive makar samt min minsting. Mycket trevligt. Väldigt varmt. Icke att jag klagar över värmen! Äntligen är den här och dessutom perfekt inprickad på min semester.
Maten var smaskens - grillad karré med pastasallad - vinet fantastiskt och sällskapet som vanligt det allra, allra bästa.
Idag har värmeböljan fortsatt skölja in över oss, så det enda jag ägnat mig åt är att finnas till, dricka massor med vatten och hiva in vattenmelon och annan frukt. Man kan inte orka äta vanlig mat, åtminstone inte mitt på dagen.
Jag har också kommit en bra bit in i boken "Sorgesång". Och jag gillar den. Men det känns fortfarande svårt att försöka återge själva storyn. Bättre att istället säga "läs den"!
Planer för imorgon är inte särskilt stora, ej heller många. Det enda som kan sägas är att jag verkligen, verkligen, verkligen har ambitionen att komma igång med träningen igen. Nu är det drygt en vecka sedan jag var ute och vad kan skyllas på? Möjligen värmen, antagligen lättja.

Ljuvligt om sorg

Tänk vad skönt att kunna sätta sig bekvämt tillrätta i en stol ute på altanen. Placera en kopp kaffe på bordet bredvid. Slå upp en bok. Hinna läsa. Hinna suga i sig orden. Hinna njuta av dem.
Just nu njuter jag i fulla drag av Siri Hustvedts "Sorgesång". En lite udda berättelse som jag ännu inte riktigt kan i korthet här säga så mycket om - inte mer än att jag gillar den.
Framför allt uppskattar jag när språket i en bok är så där ljuvligt välformulerat att man flera gånger läser en mening om och om igen, bara för att få uppleva den där underbara känslan av "vilka vackra ord" på nytt.
Siri Hustvedt förtrollar med vackra formuleringar, sådana man själv önskar att man kommit på! En del av mig skulle helst av allt vilja ha en gul markeringspenna till hands, redo att användas. Fast, då skulle nog väldigt mycket av sidornas innehåll bli gult :-).
Språket är lika fantastiskt som det hos Majgull Axelson, ytterligare en författare som jag läser med stor glädje. Ibland är det skönt med lite mer lättuggat material, där orden inte är lika magiska, men där istället historien och hur den berättas är det väsentliga.
Vad vore livet utan böcker? För mig... torftigt. Jag lärde mig läsa redan när jag var fem och har sedan dess plöjt igenom otaliga böcker - från fantastiska till mediokra. De som känns riktigt dåliga brukar jag aldrig orka läsa till slut. Möjligtvis kan jag sträcka mig till att bläddra fram till sista kapitlet för att få veta hur det går. Men en dålig bok är en dålig bok. Självklart måste jag betona att jag är medveten om att alla har olika smak och tycke! Min respekt för vad andra gillar är total. Det där med "kiosklitteratur" som ett nedvärderande begrepp ger jag inte mycket för. Om någon vill köpa en stunds upplevelse - för det är ju det som läsning är, tycker jag - så spelar det väl knappast någon roll var den inhandlas eller vad den består av? Bättre "kiosklitteratur" (oh, detta hemska uttryck) än inget alls. För utan de skrivna orden dör vi...

Äntligen sommar! Äntligen semester!

Så kom då värmen och ledigheten. Redan två veckor har passerat av mina fyra veckors semester - och de har både gått långsamt och snabbt. Ja visst låter det motsägelsefullt, men så är ju livet, eller hur?
Det har hunnits med en del. Midsommarfirande så klart, i Blekinge tillsammans med föräldrarna, gott vin, nubbe, matjessill och nypotatis i massor. Efter detta en kort tripp söderut till Polen ihop med dottern. De långa vita sandstränderna som sträcker sig längs hela den polska kusten, rekommenderas! För några ögonblick tänkte jag också att "hoppsan, hit kan man ju förlägga en sommarvecka nästa år". Och visst kan man det - problemet (???) är ju bara att det polska vädret är i stort sett detsamma som det svenska, alltså tämligen nyckfullt. Det fina vädret när vi var där, hade varit samma om vi stannat hemma. Men det förhindrar självklart inte att man kan åka dit ändå några dagar och njuta av god mat och lite miljöombyte.
Idag är det för övrigt mulet, kvavt och nästan trettio grader varmt här hemma. Icke att jag klagar! Värme är det bästa som finns! Strax dax att sätta sig med en kopp kaffe och en bok ute på altanen och njuta...

Succé!

Gårdagens studentfest blev toppen! Studenten som firades blev minst sagt NÖJD över presenterna han fick av oss. Och det gjorde så klart även mig helglad! För då visste jag att det var mitt-i-prick och inte bara någon slentrianmässigt utvald ljuslykta eller annat tråkigt traditionellt studentpresentigt som vi hittat.
Presenter ska väljas ut med omsorg, så man visar att man bryr sig. Annars kan man ju lika gärna ge bort pengar. Men finns det något tråkigare än att ge bort pengar, eller för all del att få dem? Visst... om man håller på att spara till något speciellt så kan det vara praktiskt att önska sig en och annan slant, men håll med om att det ju inte är särskilt hög wow-faktor på ett kuvert med en femhundralapp i?

Studentfest!

Ikväll är det studentexamen som gäller för min partypinglande kompis. Eller snarare hennes son. Undertecknad står på gästlistan - och jag tror jag har hittat på den ultimata presenten. En signerad affisch med favoritbandet! Tyvärr fattade inte bandmedlemmarna att de skulle plita ner alla sina autografer, utan skrev en hälsning till E och lycka till från "Bandet". Jaja. Man kan inte få allt här i världen.
Har nu kompletterat det som skulle blivit den ultimata presenten, med en rolig bok (förhoppningsvis rolig...) med titeln "Allt du borde lärt dig i skolan". Kan nog bli bra, hoppas jag.

Var ute och åt lunch nyss med en kollega. Pannbiff med svampsås och sallad med bland annat saltgurka. Och så färskpotatis till. MUMS! Saltgurka för minnen med sig... från första graviditeten. Då stod saltgurka på den dagliga menyn - och när burken var tömd på gurkor, ja då övergick jag till spadet. Gott tyckte jag då. Urk tycker jag nu :-).

Tröttsamt

Jag blir så irriterad och så trött på vissa saker. Som till exempel A) när det arrangeras lägerskola för största barnet i början av nästa termin och det automatiskt förväntas att massor av föräldrar ska ta ledigt minst trekvartsdag för att köra elva mil och lämna en hög ungar (och sedan köra med tom bil hem...). B) när någon förälder i minstingens klass förutsätter att det är okej att vi föräldrar "skjuter till några slantar till klasskassan" för att de ska kunna fortsätta ha dans på schemat en timme i veckan - eftersom man förmodar att skolan inte har lust/pengar att betala hela grejen.
Varför är det så här? Eller är jag snål som inte per automatik säger "ja, jippi, jag kör och jag lägger till en tre, fyrahundra spänn i klasskassan"? Jag gillar verkligen inte folk som tar saker och ting för givet. Och jag gillar inte när människor tror att alla andra vekligen är beredda att bryta mot lagen (Skollagen i detta fall, som säger att all undervisning på grundskolenivå ska vara gratis!), bara för att de själva är det.
Jag blir så trött!!

Varför drömmer man?

Hade inatt en mycket märklig dröm, om en gammal kompis som jag inte träffat på över tjugo år och som dessutom inte lever längre. Det var precis som om han satt bredvid mig och vi var förflyttade till då. Varför just han? Den som det visste.
Kan det förresten ha med åldern att göra att man allt som oftast gärna knyter an till barndomen, grundskole- och gymnasietiden allra mest? Det blir viktigare och viktigare för att stärka den identitet man har nu i vuxen ålder - måhända för att bevisa för sig själv att man faktiskt gjort rätt vägval i livet... Jag vet inte riktigt.

Lite mera pinglig idag, kanske

Ibland vaknar man med ett leende på läpparna. Idag är en sådan dag. Och det känns bra.
Ännu bättre blev det av att minstingen höll sitt löfte om att stiga upp ur sängen direkt när jag väckte henne och fortsatte hålla nästa löfte om att hålla ett schysst tempo så vi kunde komma iväg till skolan - och jag sedan till jobbet - i tid. Jag gillar när hon håller sina löften!
Den store, som till och med börjar få lite fjun på överläppen har jag noterat, hade däremot glömt sätta sin väckarklocka på ringning. Men, jag är på gott humör idag, så det gjorde ingenting. Väckte honom och påtalade vikten av att inte somna om... Vilket jag hoppas att han inte gjorde!

Nu på jobbet. Har redan mejlat med en gammal klasskompis - vi har haft mejlkontakt ett år drygt - och vi ska försöka hitta ett vettigt datum för en träff som antagligen inkluderar vin eller öl och kanske en bit mat. Ska bli najs!!

Jag tror minsann att solen tittar fram lite också.

Regn

Den gångna helgen har bjudit på sol i massor. För mig är det detsamma som hög må-bra-faktor! Och kombinerar man vackert väder med blomplantering och annan utevistelse, så blir det bara bäst...
Regnet som har fallit precis hela dagen idag gör mig deppad. Just nu känner jag mig knappast som en partypingla!

Premiär!

Välkommen!
Jag hade aldrig trott att jag skulle blogga, någonsin. Men nu är jag här.
Så vad kan du förvänta dig av denna blogg? Ja, inte vet jag riktigt just nu. Lite senaste nytt om KKPP, Kamratklubben Partypinglornas, härjningar :-).

Ber att få återkomma.