Tänk vad skönt att kunna sätta sig bekvämt tillrätta i en stol ute på altanen. Placera en kopp kaffe på bordet bredvid. Slå upp en bok. Hinna läsa. Hinna suga i sig orden. Hinna njuta av dem.
Just nu njuter jag i fulla drag av Siri Hustvedts "Sorgesång". En lite udda berättelse som jag ännu inte riktigt kan i korthet här säga så mycket om - inte mer än att jag gillar den.
Framför allt uppskattar jag när språket i en bok är så där ljuvligt välformulerat att man flera gånger läser en mening om och om igen, bara för att få uppleva den där underbara känslan av "vilka vackra ord" på nytt.
Siri Hustvedt förtrollar med vackra formuleringar, sådana man själv önskar att man kommit på! En del av mig skulle helst av allt vilja ha en gul markeringspenna till hands, redo att användas. Fast, då skulle nog väldigt mycket av sidornas innehåll bli gult :-).
Språket är lika fantastiskt som det hos Majgull Axelson, ytterligare en författare som jag läser med stor glädje. Ibland är det skönt med lite mer lättuggat material, där orden inte är lika magiska, men där istället historien och hur den berättas är det väsentliga.
Vad vore livet utan böcker? För mig... torftigt. Jag lärde mig läsa redan när jag var fem och har sedan dess plöjt igenom otaliga böcker - från fantastiska till mediokra. De som känns riktigt dåliga brukar jag aldrig orka läsa till slut. Möjligtvis kan jag sträcka mig till att bläddra fram till sista kapitlet för att få veta hur det går. Men en dålig bok är en dålig bok. Självklart måste jag betona att jag är medveten om att alla har olika smak och tycke! Min respekt för vad andra gillar är total. Det där med "kiosklitteratur" som ett nedvärderande begrepp ger jag inte mycket för. Om någon vill köpa en stunds upplevelse - för det är ju det som läsning är, tycker jag - så spelar det väl knappast någon roll var den inhandlas eller vad den består av? Bättre "kiosklitteratur" (oh, detta hemska uttryck) än inget alls. För utan de skrivna orden dör vi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar