Oj oj oj vad längesen!

Fråga mig inte varför jag kom att tänka på denna blogg just idag, men det gjorde jag. Trodde knappt ens att jag skulle komma på vilket lösenordet var för att kunna skriva ett inlägg... Men även det gjorde jag!
Så kanske att man borde försöka skriva lite oftare? Får fundera på det, medans våren värmer utanför fönstret...

Alla hjärtans dag

Snart dags för 14 februari och Alla hjärtans dag! Detta kommersiella påfund som trots allt faktiskt får en att tänka lite extra på ens nära och kära - om man nu inte gjorde det redan...
På sätt och vis borde alla dagar vara alla hjärtans dag. För nog finns det utrymme att skänka en tanke till alla människor man tycker om, saknar, längtar efter, varje dag? Det är jag övertygad om.
Så gör i alla fall jag. Det finns många som jag tänker på varje dag. Bland dem som inte längre finns hos oss är det min kära farmor och farfar som fladdrar förbi åtminstone några ögonblick dagligen. Det känns bra och det känns tryggt, samtidigt som det kniper till lite i hjärteroten av saknad.
Jag tycker faktiskt du ska göra som jag. Låt alla dagar vara alla hjärtans dag. Du behöver inte köpa en himla massa presenter eller hjärtformade choklad- eller godisbitar. Det räcker att du tänker på dem...

Long time no hear!

Oj oj oj vad länge sedan det var som jag skrev här! Vad kan skyllas på? I stort sett ingenting. Men nu är det nu, som ett barnprogram hette för något år sedan, så då är det bara att köra på.
Julen står för dörren och snön håller nästan på att tina bort. Inte för att jag egentligen älskar snö, men visst är det vackert när allt är vitt? Och så länge det inte var mer än det var, så gör det inget. Det jag inte gillar, är när det bara tokvräker ner precis när jag ska ut och köra bil, till eller från jobbet! Men om det håller upp sisådär ett par timmar innan, då hinner ju plogbilarna få undan snön från motorvägen där jag ska befinna mig. Och då.... får det gärna faktiskt snöa lite så här i december.
Framför allt hoppas jag på en vit jul. Det blir liksom lite bättre julstämning då. Skinkan smakar godare, glöggen upplevs som både hetare och kryddigare. Pepparkakorna knaprigare. Ja, ni fattar.
Idag jobbar jag, fastän det är lördag. I morgon också. Just nu är det dock lite paus, är alldeles väldigt mätt efter lunchen. Sedan är det bara att ta i igen några timmar. Får hoppas att jag har möjlighet att glida hem lite tidigare än vanligt, så hinner jag köra dottern till ett kalas (annars får hon och lilla pappsen ta bussen och det är ju betydligt krångligare för dem).
Nu. Jobb.

Vitkål...

... är riktigt, riktigt gott. Och nyttigt. Och billigt. Och lätt att tillaga på ett smarrigt sätt. Det har helt enkelt blivit min nya favoritgrönsak, som fått vara lunch de senaste tre dagarna. Strimla en lagom bit, fräs upp i stekpannan i bara pyttelite smör eller olja, krydda med lite salt och peppar. En sked sweet chilisås och voilà! Mums filibabba!
Vad jag tycker mindre om är att jobba kväll. Vilket jag gör denna vecka. När det blåser (läs: stormar) som det gjort nu ett tag är det mindre lustigt att ge sig ut vid 22-tiden för att promenera till parkeringen där bilen står. Efter det väntar en halvtimmes färd innan jag är hemma. Det trista är att eftersom ungarna ska till skolan så gäller det att ändå gå upp vid 6.30-tiden på morgonen. Så när klockan närmar sig tio på kvällen är jag ordentligt trött.
Hösten har verkligen kommit på allvar nu, tror jag. Det är egentligen inte jättekallt i luften, men blåsten sänker temperaturen rejält.
Kul ändå är att jobbet just nu känns ganska roligt, till skillnad från för några dagar sedan då jag tyckte det mesta var riktigt trist.
Och så längtar jag efter att gå ut och slå klackarna i taket - det var himla längesen! Visserligen fanns det möjlighet till det i senvåras, men jag känner att jag har vuxit ifrån firmafester, vilket det var frågan om i detta fall. Eller vuxit ifrån... det kanske bara är så att jag helt enkelt inte pallar bli så väldigt påstruken som man nästan måste vara för att tycka att en firmafest är kul? För visst är det oftast alldeles för mycket sprit i dessa sammanhang? Eller är det bara jag som tycker det?

Gene Kelly-läge

Idag hade filmen "Singin' in the rain" kunnat spelas in här utanför fönstret till min arbetsplats. Det regnar, nej förresten, det TOKREGNAR! Jag glädjer mig åt mitt kloka val imorse, nämligen det att ta tåget istället för bilen. För en av mina stora fasor är att hamna på en väg som plötsligt försvinner under ett hav av vatten. Och så blir det ju emellanåt när det regnar så som det gör just nu.
Kanske blir just dagens regn det som förlöser hösten? För nu har vi haft tropisk klibbvärme länge, länge och inte för att jag längtar efter höstrusket, men jag längtar bort från klibbet.
För övrigt har jag, tror jag, tagit mig i kragen äntligen. Var ute i söndags och promenerade nio kilometer och avrundade med att springa ytterligare en kilometer. En hel mil alltså! Träningsvärken sitter fortfarande i.
Men viktigast av allt: Kvällarna avslutas in med vin. För visst är det väldigt, väldigt gott och boxen med härligt vitt står i kylen och stirrar på mig varje gång jag öppnar kylskåpsdörren. Men jag bara blänger tillbaka och tänker att "jo där kan du stå tills på fredag i alla fall". För det är ju vinet som ger mig alla rullsingar på midjan, som skapar mina volanger, som ger mig muffinsformer...
Håll tummarna för att jag ska klara det! För nu håller det inte längre att bara öka och öka. Det enda jag vill öka nu är kontrollen och även öka längden på mina löpturer! Både i tid och distans! Lättare sagt än gjort. Men som min PT sagt: Den bästa löprundan är den som blir av. Så sant som det är sagt.

Skärpning, basta!

Nu måste jag ta mig själv i den berömda kragen. Se till att få rutin på träningen. Se till att gå ner några kilon i vikt (hur i hela friden går det till? de bara kommer smygande, hela tiden...). Se till att helt enkelt få lite styrsel på saker och ting.
Fick bannor av min PT, min personlige tränare. Nja, jag är inte lyxigt försedd med en s.a.s. riktig personlig tränare - men jag är så lyckligt lottad att jag har en människa som uppriktigt bryr sig om och som coachar mig mejlledes. Kommer med små glada tillrop, ibland med lite spets.
Han har koll på min träningsdagbok, som just nu inte är särskilt mycket att skryta med. Vilket egentligen är superfånigt! För när jag väl är ute så är det helt fantastiskt! Jag gillar ju att känna svetten rinna längs rygg och ansikte, och jag gillar känslan av att komma tillbaka efter en schysst runda, stretcha, kolla tiden, mäta hur lång sträcka jag tillryggalagt och inte minst - hoppa in i duschen och sedan byta till gosiga myskläder.
Jag vet inte om det är så att jag tappat sugen helt enkelt. Det är för mycket att tänka på. Pappa och hans vacklande hälsa upptar mycket av min tanketid. Jobbet tar också en del energi - både när man är där och när man är hemma. Vaknar ofta mitt i natten av att jag kommit på en fantastisk idé och bara måste stiga upp och kladda ner den på ett papper innan jag glömmer. Annars blir resten av natten ett sammelsurium av nästan-sömn/nästan-vaken, för att jag bara ligger och tänker på den där grejen som jag ju måste komma ihåg...
Och så det där med vikten. Den bara ökar och ökar. Och jag som hade kommit så långt med min viktnedgång för några månader sedan! Nu är det som att "ja vad spelar det för roll om jag tar några chips, jag är ju ändå så fet?". Jag vet att detta sätt att fundera är oerhört destruktivt och plågande - jag måste ändra på det. Men chips är så gott...
Frågan är vad jag ska göra. Jag måste ta mig en ordentlig funderare på vad jag egentligen vill.

Solsken!

Åh ljuva sommar! Fortfarande kvar, ljus, varm, med en lätt, lätt anstrykning av förhöst. Frågan är: Har vi haft brittsommar än - eller kommer den?
Och så är det de allra sista dagarna som tågresenär, åtminstone såvitt det ser ut just nu. Sommarkortet på Skånetrafiken har sparat många res-slantar åt mig. Värdefullt, inte minst med tanke på att bilen just nu är på service inklusive fix av ett par grejor utöver det (hjullager och tändkabel). STOR service, 12000-mila, vilket betyder en himla massa tusenlappar som går åt. Jag har till och med fått ringa till VW-kortet - som gör att jag kan dela upp betalningen på sex gånger, tack och lov - och haft dem att höja min kredit. Vilket de gjorde utan några som helst krusiduller, turligt nog. Hade jag stött på motstånd där så vet jag inte vad jag hade gjort! Har ingen lust att börja tulla på sparkapitalet - det ska jag ju använda i höst när vi åker till Tunisien!
Bilen kommer i alla fall att bli i fint skick. Och inte är det väl egentligen konstigt att ett hjullager är slitet och en tändkabel oxiderad när bilen faktiskt rullat nästan 12000 mil?? Jag tycker inte det.... Han är en riktigt fin bil!