Nu måste jag ta mig själv i den berömda kragen. Se till att få rutin på träningen. Se till att gå ner några kilon i vikt (hur i hela friden går det till? de bara kommer smygande, hela tiden...). Se till att helt enkelt få lite styrsel på saker och ting.
Fick bannor av min PT, min personlige tränare. Nja, jag är inte lyxigt försedd med en s.a.s. riktig personlig tränare - men jag är så lyckligt lottad att jag har en människa som uppriktigt bryr sig om och som coachar mig mejlledes. Kommer med små glada tillrop, ibland med lite spets.
Han har koll på min träningsdagbok, som just nu inte är särskilt mycket att skryta med. Vilket egentligen är superfånigt! För när jag väl är ute så är det helt fantastiskt! Jag gillar ju att känna svetten rinna längs rygg och ansikte, och jag gillar känslan av att komma tillbaka efter en schysst runda, stretcha, kolla tiden, mäta hur lång sträcka jag tillryggalagt och inte minst - hoppa in i duschen och sedan byta till gosiga myskläder.
Jag vet inte om det är så att jag tappat sugen helt enkelt. Det är för mycket att tänka på. Pappa och hans vacklande hälsa upptar mycket av min tanketid. Jobbet tar också en del energi - både när man är där och när man är hemma. Vaknar ofta mitt i natten av att jag kommit på en fantastisk idé och bara måste stiga upp och kladda ner den på ett papper innan jag glömmer. Annars blir resten av natten ett sammelsurium av nästan-sömn/nästan-vaken, för att jag bara ligger och tänker på den där grejen som jag ju måste komma ihåg...
Och så det där med vikten. Den bara ökar och ökar. Och jag som hade kommit så långt med min viktnedgång för några månader sedan! Nu är det som att "ja vad spelar det för roll om jag tar några chips, jag är ju ändå så fet?". Jag vet att detta sätt att fundera är oerhört destruktivt och plågande - jag måste ändra på det. Men chips är så gott...
Frågan är vad jag ska göra. Jag måste ta mig en ordentlig funderare på vad jag egentligen vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar