Egentligen gillar jag katter skarpt. Föräldrarna hade en när jag var yngre, det var dessutom jag som tvingade dem att ta hand om den. Kattstackarn, som då inte var mer än källing, strosade omkring ute vid sommarstugan och såg mager och tufsig ut. Den gillade att få ett par mosade köttbullar, en skiva falukorv och en skål mjölk. Slickade sig nöjt om nosen, lade sig tillrätta i soffan och började spinna, allt medan den putsade tassarna och öronen.
Det var bara några dagar kvar av sommarlovet och strax dags att fara hem. Katten, en svart-vit bonnakatt vars päls snabbt såg mer glänsande ut då den fick näring dagligen, trivdes. Inte visste hon att min mamma definitivt inte avsåg att låta kissemissen följa med till huset när sommarsejouren var över. Eller visste hon? För det var nämligen henne som katten tydde sig till, strök längs benen på henne, jamade så där gulligt och innerligt: "Ta hand om mig är du snäll".
Fast det var först när jag hotade att stanna kvar i sommarstugan tillsammans med katten - hellre skulle vi tillsammans leva på vatten och bröd(smulor) än att jag skulle låta djuret bli kvar och gå en säker svältdöd till mötes! Hur kunde vi lämna henne? Nu när vi låtit henne tro att hon var välkommen att bo hos oss?
Både jag och katten slapp vatten- och brödsmuledieten. Väl hemma i huset fick vår nyaste familjemedlem till och med ett namn och blev raskt mammas - och pappas - favorit.
Så egentligen gillar jag katter.
Men de senaste tre, fyra åren har jag svängt i min uppfattning. Varför? Jo, det kan man tacka flera av grannarna för. Tydligen kan man inte bara ha en katt - man måste ha flera stycken. Och vi vet ju hur det är med katter... det hör till deras natur och jag tror till och med att de har en lagstadgad rätt att springa vilt omkring precis hur de vill!
Och på frågan "var vill de springa vilt omkring?" kan jag med lätthet svara: Här hemma på vår tomt. Till vår stora fasa. Vi har helt enkelt fått hägna in baksidan av huset för att undvika framför allt kattherrars förkärlek för att märka revir här. Stanken av kattpiss har stundtals legat så tät och tjock, även inne i huset (inte för att någon har varit här inne och "märkt", utan för att stanken tränger igenom allt!), att jag känt mig redo att flytta till ett höghus, helst minst femte våningen, allt för att slippa denna vidriga lukt.
Vi har lagt ut mängder med pengar, inte bara på staket/stängselanordningar, utan på numera miljömässigt förbjudna sprayer som syftar till att skrämma bort fyrbeningarna.
Stanken är en sak. Skrikandet en annan. På frågan "men visst jamar väl katterna bara i mars?" kan jag å det bestämdaste svara: Nej, de jamar precis hela j-a tiden. Helst på nätterna när vanligt icke-pälsbeklätt folk ämnar sova för att vara i fin form inför stundande dag.
Katter i mängd och kubik har strukit förbi utanför husknuten och medelst ihärdigt och högljutt jamande annonserat sin ankomst och närvaro. Värstingen är en svart hona, förvildad, som ser ut att ha diskbråck och dessutom vara halt. Resultatet, förmodligen, av mångårig kattinavel på området. Låt mig gissa att hennes mamma var syster till sin pappa som gjort det med sin lillebror som i sin tur.... Ja, det kanske inte är helt logiskt beskrivet, men ni fattar vinken...
Numera är värstingen historia. I förmiddags hördes ett högt PANG. "En ballong?" tänkte jag först, men slog det ur hågen eftersom en liten ballong knappast hörs så mycket. "En pangad badboll?" var min nästa tankemässiga gissning.
En annan granne kom springande, tittade sig förvirrad omkring och försökte utröna var ljudet kommit ifrån.
Ytterligare en granne gav mig svaret en stund senare. Kommunjägaren hade plockat fram "sina resurser", siktat väl och tryckt av.
Jag tackar. Och hoppas att inte värstingen har en kompanjon som bara väntat på sin chans att få ta över just detta området. Som fortsätter jamandet.
Jag tackar och håller tummarna för att nattsömnen hädanefter ska få vara sömn och inte insomnia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar