"Mamma, när jag spelade så tryckte jag och plötsligt bara stängdes datorn av". En mening jag har hört alltför många gånger. Det där med datorer är för mig något som ger upphov till väldigt kluvna känslor. Dels gillar jag dem, de är fantastiska arbets- och nöjesredskap. Dels gör de mig frustrerad, för jag vet ju inte riktigt vad jag ska göra om någon konstig dialogruta dyker upp eller om de börjar bete sig på ett något annorlunda sätt än vanligt.
Jag vill inte gå så långt att jag kallar mig själv teknikfientlig, tvärtom, men jag vet mina begränsningar. Det pinsamma - eller hur man ska se det - är att om det behövs hjälp med datorn här hemma, då ropar vi på sonen. Som kommer ilande, trycker på olika knappar i varierande kombinationer, och vips så brukar det lösa sig. Och då står man där och känner sig lite fånig och framför allt tämligen inkompetent. Samtidigt oerhört stolt - över sonen som trots sin ringa ålder (snart fjorton) fixar det där som jag själv inte klarar av.
Men det där med att datorn plötsligt bara stängs av, för att dottern helt enkelt tycker det är roligare att sitta i vårt sovrum och spela spel på vår dator, det gör mig lite knäckt. Orolig för att nästa gång som det hela inträffar, blir den gång som gör att datorn vägrar och bara visar en svart bakgrund med vit text, två simpla ord: Fatal error.
Jag vet precis hur det ser ut, för det har hänt. Då hade vi gjort misstaget att kolla vår mejl på nyårsafton. Som om vi helt hade glömt bort alla varningsord om att aldrig någonsin öppna datorn på nyårsafton - för det finns ju en hel del elaka idioter som sprider en massa otäckheter som bara ligger och gonar sig och väntar på att det magiska datumet ska infinna sig, så att virusen kan aktiveras och få datorerna - värddjuren - att kollapsa.
Datorer är underbara så länge de fungerar!
Döttrar, visserligen bara i singularis här hemma, är däremot underbara mest hela tiden. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar